Det lilla buset

Min partner hade inte spelat live på månader; nerver, ett rörigt schema och den vanliga osäkerheten efter ett uppehåll. Jag visste att händerna skakade mer av hjärtat än av fingrarna.

Jag stoppade ner honom i fodralet

Jag kom in i lokalen med ursäkter: hjälpa till med strängar, ta med en kabel, det vanliga. När jag plockade fram gitarren la jag Puffy på den vita duken på golvet och, utan att han märkte, placerade jag honom vid halsen, inbäddad i fodralets skum. Han fick inte plats i någon liten ficka; han låg bekvämt, ihopkurad intill gitarren.

Nallen luktade rent, som nytvättade kläder, och det gav mig en sådan värme att jag log utan att tänka på det.

Efter konserten

Det var inget storslaget: inga affischer eller tal. Men efter giget skickade han en bild från logen: fodralet öppet och Puffy i en av sina tröjor, som en liten publik som tittade fram.

• Före Jag kom in i lokalen med ursäkten att hjälpa till och gömde Puffy i fodralet.
• Under Han gick upp och spelade; jag stod kvar vid dörren med hjärtat i halsgropen.
• Efter Bild från logen: Puffy som tittar fram och ett leende på hans läppar.
• Natt Vi gick hem och pratade lågmält; nallen stannade på gitarren för nästa resa.

Jag förstod att det inte behövdes några stora ord: den där enkla gesten fick min partner att gå upp på scenen med färre fjärilar i magen. Och jag fick en bild som jag tittar på när jag vill le.

— Aitana, Barcelona

Det som blev kvar

Nu reser Puffy i fodralet på korta gig. Inte alltid; bara när jag tror att en oväntad kram kan göra nytta innan det är dags att gå upp på scen. Det är en liten grej med effekt: jag hör honom viska att det var en gest som fick honom att minnas varför han började spela.

Si quieres preparar una sorpresa así, cuéntanos cómo te gustaría hacerlo: Contáctanos y estaremos encantados de ayudarte.

Si buscas inspiración visita nuestros Puffys o explora los atuendos para personalizar su look.